Alma Löv Museum of Unexp. Art 2020
I samband med årets utställningen producerades en utställningskatalog med texter av konstskribenten Jessica Kempe som sedan 2017 skrivit katalogtexter till utställningarna. Nedanstående texter är publicerade i katalogen Sights of Change.
Vid intresse kan katalogen beställas här>>>
Sights of change 2020
----------------------------------------------------
Association for Social Contribution
MUNTERT UMGÄNGE MED DÖDEN
Marc Broos bildobjekt och allkonstverk besvärjer inte döden, de umgås med döden. ”Som att ha sällskap av en hund”, säger han själv. I hans konst slår livets början följe med slutmålet. Ur det som ingenting är - de svarta sopsäckarna, loppistingen och de gamla dagstidningarna, cigarettpaketens silverpapper och den råa betongen uppstår allt: blommorna, poesin och konsten, Jesus och dockan Kent, världsnyheterna och den förlorade vännen. För att åter försvinna och komma tillbaka - med hjälp av virke, tapetklister och en varmluftspistol som får plasten att vackert rynka sig. Av Alma Lövs hölada skapade Marc Broos ett konst- och kulturpalats.
Som liten pojke skickades han av sin pappa floristen att lägga blommor hos den döde i kistan. ”Det var så svårt att stoppa in blomkvisten i händerna, de var så stela”, berättar han för mig. Sedan blev Marc Broos själv florist. Och anhängare av Joseph Beuys sociala skulpturkonst.
Hos Marc Broos hör liv och död ihop. Liksom allt annat i hans allkonstverk Alma Löv Museum of exp. & unexp. art. Är det därför det är så muntert på Alma? Ingenstans så mycket livgivande död som här. På ängen ett gravfält för dåliga ideér, i Kolumbariet Bep Broos konstdesignade urnor och i Paleis Oranjestraats kammare Alma Lövs billacksglänsande svarta kista, i vilken hon symbolbegravdes året 2011 för att återfödas tre år senare 2014. Kistan ska Marc Broos ha själv. ”Mor” står det på hans återvunna gravsten. Just nu förser han Alma Löv med ett fältsjukhus.
Enligt Alma Lövs skulpturala sammansmältningsprincip ställer Marc Broos inte ut sina årliga bidrag i eget namn. År 2000 bildade han ASC Association for Social Contribution, ”…en bank för idéer som utformas och distribueras som sociala bidrag”. Jag saxar kort ur ASC:s projektbeskrivning. Bortslängda pardörrar i ek bildar rum på avstånd, Konst i karantän. En dokumentförstörare strimlar allt vi läst under coronans första månader och skapar nytt skulpturmaterial för en betongblandare som gör nyheter som inte längre är nyheter.
I ASC:s utställning i Paleis Oranjestraat hänger en gammal kyrkotavla. Där står: ”Herre lär oss betänka att vi dö måste på det vi måtte förståndiga varda”.
Jessica Kempe
----------------------------------------------------
Idun Baltzersen
LANDSKAP AV STRECK
I samtidskonsten dyker hon upp överallt – bilden av den unga kvinnan inbegripen i något gåtfullt eget. Ofta bortvänd, med ryggen åt. Vägvisare, invigd eller bara vilsen? Med håret ordnat i flätor eller hästsvans är hon både kvinna och flicka, inte sällan förbunden med ett djur. I Helene Billgrens måleri kliver hon rakt ut i det manliga landskapmåleriet, i Julia Peirones, Karin Mamma Anderssons och Anna Bjergers bildvärldar utforskar hon det omedvetna, den fysiska färgen och sagan om Rödluvan.
Vem är flickkvinnan i Idun Baltzersens stora rödsvarta träsnitt som på fintrådigt tyg nu fyller Västra salen i Alma Lövs konstlada Paleis Oranjestraat? Bevaka I och Bevaka II heter bildsviterna. Öga heter hennes utomhusverk.
-Bilden av bortvändheten började jag med på Konstfack året 2014 i ett porträtt av min hästintresserade syster, berättar Idun Baltzersen för mig. ”Jag har min bakgrund i Norge och kände inte till den svenska konstscenen så mycket” förklarar hon. ”För mig blev filmen Apflickorna en inspiration, jag tänkte mycket på stora hästar, flätor och den disciplinerade och konkurrerande stallmiljön” lägger hon till och konstaterar: ”Håret lämpar sig bra för träsnitt”.
I hennes bilder ser jag unga kvinnor som på samma gång avgränsar sig och befinner sig i sällskap – en flock. Jag förstår med ens en annan influens, Piero della Francescas fresker, där figurgrupperna är fångade just innan något sker. Och jag tänker att Idun Baltzersens framkarvade streck av reflekterat ljus samtidigt påminner om systygn och garnmaskor, men också om skärsår. Träsnittstekniken ger hennes gestalter ett dubbelt uttryck av sårbarhet, läkning och motstånd. ”Jag vill ha många sidor, ett landskap av streck” summerar Idun Baltzersen och fortsätter ”Det handlar om en hård social kontroll och en gruppmentalitet bland tjejer enligt modellen: Vi slutar mobba er, om ni slutar köpa kläder på H & M - eller Cubus.”
Jessica Kempe
----------------------------------------------------
Amalia Bille
ÖVÄRLD AV HUVUDEN
I Alma Lövs Tiokantspaviljong föreställer det blankmålade golvet en mörk sjö. I det svarta syns öar av bemålade människohuvuden skulpterade i glas och keramik. Nattbad heter Amalia Billes iscensättning. ”Det finns också ett hästhuvud där, liggande händer och en svan som simmar”, berättar hon för mig i telefonen. Det låter som en värld ovanför ytan och en annan värld dold under den. ”Med en klangbotten av vemod”, klargör hon själv. En scenografisk arkipelag av kroppar, tänker jag, i svart, vitt och jordfärger i ett vatten av sorg och rädsla, löften och lek. Knappast en vanlig simtur. I Amalia Billes svan bor också barnets badanka.
-Dina skulpterade människohuvuden är ofta rund- och klotformade, vad vill du uttrycka med det? frågar jag. Svaret dröjer lite. ”Klotet är en utflykt i formen, klotet är en grundform i sig som vill expandera. Huvudena får själva berätta” förklarar Amalia Bille och utvecklar sin tanke: ”Jag arbetar med ett språk som inte är avbildande, jag abstraherar och målar tredimensionellt. Vad uttrycker ansiktet när formen är rund? frågar hon sig och svarar att för henne är blicken det viktiga, munnen är mer utagerande.
Med sina stora målade ögon och ofta förminskade munnar kan Amalia Billes bollformade skulpturhuvuden föra tankarna till det lilla barnet och till dockan. Och till prydnadsfiguren i porslin. Men även till buddhismens och hinduismens frontala gudabilder. Amalia Bille beskriver hur hon influerats av ikonernas madonnabilder, Marlene Dumas och Lena Cronqvists expressionistiska måleri.
Jag ser också ett upprepningstema i Amalia Billes bildvärld. Inom ramen för kända och trygga bildkonventioner tycks något nytt kunna uppstå eller göras igen. Ibland vilar ett stiliserat klothuvud på en naturalistiskt formad hals. Ett skavande stilbrott på stabil grund. Innan vi avslutar vårt samtal får jag en logisk pusselbit av Amalia Bille: ”Jag växte upp på Flatön - en liten ö i Bohuslän.”
Jessica Kempe
----------------------------------------------------
Karin Broos
MÅLERISK MYSTIK PÅ HOTELL
I Karin Broos måleri har jag sett spädbarnet som en annan människa och djuret som en egen individ. Och sett dem båda i ögonen. Det är ovanligt. Måleriets historia har knappast upplåtit sina motiv åt barnens berättelser och djurens liv. Först på 2000-talet tilläts det minsta barnet ta plats i konsten som person och eget subjekt. Djurets rätt i konsten tog längre tid.
Karin Broos öppnade sin måleriska bildvärld och lät allt komma in: maken och döttrarna, sina hundar och hästar, huset, hemmet och sminkväskan, skogen, badsjön och sjukhusrummet, sorgen och skönheten - hand i hand. Men inte som porträtt och avbildningar, utan som allmänmänskliga sinnebilder. ”De är modeller för metaforiska livstillstånd”, upprepar hon tålmodigt för sin publik. Jag ser ingen fotorealism. Jag ser en magisk realism med surrealistiska inslag där fåtöljen också föreställer ett knä att sitta i, där stolstyget är möbelns hud, kudden en kropp, gardinen en ridå mot världen och vattnet en själsbild. Mentala händelser kan inte utspela sig i ett fotografi. Karin Broos fotoskisser utgör endast ett underarbete för måleriet. ”Jag kan inte fotografera, jag är målare” förklarar hon för mig, ”jag kan inte fotografera mig fram till vad jag vill måla.”
På Alma Löv-utställningarna 2017 och 2018 föreställde hennes månglagrade målningar hästen i egen rätt, bortom idealiseringar och stereotyper. I bilden av den döda hunden Hero såg jag min egen död. I den inburade gorillans sorgsna blick mötte jag vanmaktens ledsenhet. Nu i årets Alma Löv-utställning handlar Karin Broos måleri om det lite äldre barnet. Självförsjunket fast i sällskap med andra barn, på distans fast i trygg kontakt. ”Jag målade bilderna i vintras på Hotell Scandic i Värnamo, ett par månader före coronaepidemin”, berättar hon i vårt samtal och lägger till: ”Det är alltid lite coronatid i mina målningar.” I målningen ”Hotell” flyter de stillnade barnen ihop med rummets vita lakan och stillastående 50-talsinredning. Men det är bara på ytan. I hörnet syns en indiktad spökhund, visuellt släkt med konstnären Lucian Freuds italienska vinthund. Ur väggarna växer en mörkgrön barocktapet med dramatiska ljusreflektioner. ”Tapeten har jag bara målat dit”, anförtror Karin Broos. Målerisk mystik på hotell.
Jessica Kempe
----------------------------------------------------
Begoña Egurbide
VEM GÖR BILDEN AV BARNET?
I coronakarantänen besöker jag Begoña Egurbides bildvärld digitalt. Och läser hennes fotobok Amor Fati/Älska ditt öde från 2012 där barn, ungdomar och vuxna skildras genom lager av föränderliga bildprojektioner. I flera decennier har Begona Egurbide utvecklat sin tredimensionella linsteknik där fotosekvenser visas och försvinner efter hur betraktaren rör sin kropp. Det får de avporträtterade personerna att samtidigt föreställa betraktarens självporträtt. Vi ser hur vi ser. Eller som någon föreslog: Begoña Egurbide gör porträtt av oss själva. Genom alla våra åldrar.
Jag funderar på förslaget. För vem har egentligen makten i Begoña Egurbides barn- och barndomsskildringar? Den avbildade, den som fotograferar, den som redigerar eller den som betraktar bilden? Vem gör bilden av barnet? Vem är subjekt och vem är objekt? I snabbt passerande natur- och stadslandskap, på samma gång förföriskt fria som hotfullt trånga, syns barnet som badar, gråter och skjuter med leksakspistoler, som klär ut sig till prinsessa och skönhetsdrottning, som poserar, iakttar och fantiserar. Är perspektivet barnets? Eller den vuxnes? Eller en blandning av båda?
Här på Alma Löv visas Begoña Egurbides triptyk Pistolas på stora bildskärmar i skogsdungens Atriumpaviljong, inbäddad i grönska och skugga. Det är en följdenlig plats för hennes mångtydiga fotomontage. I samma bild: våld och ömhet, sexualitet och sexualisering, oskuld och skuldgörande, fantasi och verklighet. Oavsett syssla agerar barnet ofta rakt mot en given betraktare som för att bli sedd eller få bekräftelse. Begoña Egurbides verk iscensätter, fångar upp, gör kameran till medaktör och dubblerar barnet som objekt i en utifrånhändelse. Barnets namn och samtycke får man inte veta.
Begoña Egurbides svartvita fotosvit Posturas i Alma Lövs Paleis Oranjestraat är av helt annat slag. En inifrånhändelse, tänker jag, kroppskänslan visualiserad.
Jessica Kempe
----------------------------------------------------
Olle Essvik
YOUTUBE ÄR OCKSÅ EN BOK
Konstnären Olle Essvik arbetar med programmering, bokbinderi, bokkonst och driver förlaget Rojal. Under vårt samtal förstår jag ömheten för min egen fysiska boksamling. Som vore varje bok en mental plats, ett kunskaps- och erfarenhetsrum - med väggar, tröskel och ingång.
-Vad är en bok? frågar jag Olle Essvik. ”En slutpunkt”, svarar han. Men boken uppstår också, resonerar han, i gränslandet mellan det beständiga och det som flödar över. Bokens pärmar skyddar, avgränsar och öppnar. Men slutpunkten är inte given. Olle Essvik berättar hur han band in en bok mellan två plankor med skruvar i. När ett bokblad tillkom var det bara att lossa på muttrarna, stoppa in sidan och låta boken förändras. När boken görs till konst kan berättelsen fortsätta. Olle Essviks arbete visar konstnärsbokens dubbelhet, på samma gång ett unikt ting och en reproducerbar produkt.
Här på Alma Löv, i rummet ovanför konstladans café visar han sina Flip books from the hidden corner of internet. Där omskapas flyktigt digitala filmklipp till fysiska boksidor i enkelt inbundna böcker. Youtube i materialiserad form.
I ett hörn på Youtube fann Olle Essvik en oöverskådlig mängd till synes händelselösa filmsnuttar. Ett föränderligt moln av trivialiteter och misstag: en bil som passerar ett gathörn, en suddig fågel vid en strandkant, en glasslåda, ett utblåst födelsedagsljus. Så gav han varje ovidkommande digitalt klipp en pappersutskrift. Varje bok är ett original och rymmer 120 sidor. Det har blivit 800 böcker. På Alma Löv visas 500 stycken.
-Vad handlar böckerna om? frågar jag. ”Om att digital verklighet helt enkelt handlar om livet. Böckerna är en materiell dokumentär om mänskligt liv”, svarar Olle Essvik. Jag tänker också att den fysiska boken är ett immateriellt arkivskåp. I Alma Lövs Julapaviljong visar Olle Essvik även projektet Vindsstädningen. Om vindsröjningens taktilt, talande ting i rader av lådor.
Jessica Kempe
----------------------------------------------------
Sara Granér
EN JAHA-UPPLEVELSE
I coronavårens karantän blev jag räfsbesatt. Inget visset gräs undkom min pånyttfödelseiver. Under varje gammalt löv en ny grönska, lika livskraftig som covid 19-viruset. Jag sökte ett motiv för min lidelse. Och fann svaret i konstnärens Sara Granérs nya bok Allas lika mellangärde. (Ordfront Galago, 2020). ”Kratta åt eländet” står det skrivet ovanför bilden av höghusområdets räfsförsedda björngrishund - öga mot öga med döden. Jag var inte ensam.
”Ugn i stormen” tröstar bokens bildrutor och sentenser, enrutingar med ett annat ord. ”Både skämt- och sorglighetsteckningar” föreslår Sara Granér i vårt telefonsamtal. I hennes enrutingar betraktar blanddjuret storögt sin tragikomiska samtid. ”Här ligger det en kund begraven” konstaterar bildrutan och undrar vidare: ”Säg den lycka som svarar”.
I Alma Lövs Islandspaviljong visas bokens bilder i affischformat. På cykel om man så vill, fästad vid en stång mitt i rummet. ”Det passar att känna sig lite snurrig och förvirrad här”, säger Sara Granér. Vi pratar om skillnaden mellan talesätt, ordspråk och ordstäv, mellan motton, sentenser, valspråk och visdomsord. Ordspråket, läser jag i språkvetenskapen, ska ha karaktär av oföränderlig lärdom och auktoritet. Ordstävet däremot, består av direktcitat lagt i munnen på någon anonym person. ”Jag har lekt med fasta uttryck och välkända begrepp och sökt något öppet, ett vemod som samtidigt är kul”, förklarar Sara Granér. Hennes nybildningar får de gamla talesätten att både avslöja sig och bli synliga på nytt. Under sentensen ”Hemmets lugna vråk” förstår jag att bilden av en tyst rovfågel vid familjens middagsbord betyder en stunds frid utan bråk. Inga soliga väggbonader utan mörka moln.
Sara Granérs enrutingar är ibland broderade. Att teckna är också att sy. ”Jag lärde mig yllebroderi på hemslöjden i Kristianstad”, berättar hon och beskriver hur grova ylletrådar ger ett utryck som liknar måleri, noggrant och slarvigt på rätt sätt. ”FN:s säkerhetstråd”, sömmar nålen.
Jessica Kempe
----------------------------------------------------
Peter Johansson
MEN NU ÄR DEN HÄR – BERGMANPASSAGEN
Peter Johansson i ständig repris. Han har med tiden blivit Alma Lövs huskonstnär. Och visuell husterapeut. Året 2018 bjöd han på ett snurrande terapihus för alla dysfunktionella familjer. I skogen står huset kvar. Året dessförinnan uppförde han i samma skogsdunge ett infernaliskt blandhus och lät sagans Hans och Greta flytta in. Det huset står också kvar. Pepparkakshusets himmel och helvete.
Förra året 2019 nådde inte Peter Johanssons nya Alma-projekt hela vägen till sin annonserade dunge i skogen. Men nu i år kan Bergmanpassagen äntligen upplevas på plats och i sin fulla prakt. ”Helt enligt Ingmar Bergmans regler för allting”, meddelar Peter Johansson och följde planen. En portalprydd initiationspassage att vandra in i för att på andra sidan uppleva nya dimensioner. Det låter mer behagligt än det är. Övergångsriter är en prövning. Här blott en meter bred. På passagens mångmeterhöga smidda sidor hänger rader av gråa kedjor. Som draperier. En visuell späkelse och skärseld.
Här kommer Peter Johanssons konstgärning i kort och sedvanlig omtagning. I decennier har hans skulpturala performance, foto, ljud- och objektinstallationer vridit kurbitsmåleri, falukorvar och folkdräkter ur rasnationalismens, turistindustrins och barndomens grepp. I synnerhet hembygden Dalarnas. Med tragikomisk ironi drar han upp och monterar ner den inbillade svenskhetens konstruerade nationalsymboler. För att av resterna blanda till en sannare kulturmix. Så har han klätt sig i naziuniform med knätofsar kring halsen och allmogebroderi på bröstfickan (2000), dragit på sig Zorns kostym (2012) och naken förvandlat sig till vandrande dalahäst. Skivade dalahästar har lagts i charkdisken, rånarluvor har försetts med blommor och i tyska staden Münster skickades den röda stugan ut på vattnet tillsammans med skådespelare i rollen som svinaktiga nynazister (2000). Sedan stod barndomens helvete på tur. ”Min far var rent aggressiv. Min mamma bipolär. Farfar tog livet av folk”, lyder hans korta summering.
Jessica Kempe
----------------------------------------------------
Ingalena Klenell
SAMTAL I GLAS
I början av 1990-talet slog sig konstnären Marina Abramovic ner på en pall för att lyssna till en stor ametist. Ekofilosofin samtalar med träden, stenarna och planeten. Konstnären Ingalena Klenell tog magisterexamen i miljövetenskap, studerade filosofen Martin Buber och lät 2009 sina tolv björkar transformeras till lika många glasskulpturer – rasslande och reflekterande, spröda och starka. Året därpå fraktades glasbjörkarna först hit till Alma Löv Museum, sedan till Amerika för att ställas ut på Museum of Glass i Tacoma W. På plats i USA utvecklades en glasinstallation där de egna hemmabjörkarnas öden inte bara förenades med den väldiga Douglasgranens, en av Nordamerikas mest virkesexploaterade furor. Där rymdes också immigrantens berättelse och hur indianerna värnar sina träd med skyddsdjur.
Utställningen blev banbrytande. Nu klev glaset ut ur hyttan, ut ur brukstinget för att bli skulptur i egen rätt. Glas var inte längre ett vinglas. Och hyttan inte längre en man. Med Ingalena Klenells nya gjutmetod i sand och tillfälliga formar skapades glasobjekten efter olika bränningstider och temperaturer.
-Fram till början av 1970-talet fick kvinnorna inte jobba i brukens glasverkstad. De fick ta hand om efterarbetet. Som designer fick man stå och peka för att nå fram till blåsaren. Tills kvinnorna startade egna hyttor, berättar Ingalena Klenell i vårt distansamtal från varsin coronakarantän.
Vid körbron här i Alma Lövs konstlada Paleis Oranjestraat heter hennes nya verk Alma Mater, med titeln hämtad från bilden av universitet som den närande modern. Från taket hänger stora genomskinliga glasrundlar, svävande som himlakroppar. Själv har jag endast bilder att titta på. I det röda golvets flod av spegelglas påminner rundlarnas skivor om frusen is som smälter, trädets årsringar och om utklippta kartbilder. En skivad planet. Sorg och skönhet. Tårtpapper, tänker jag också, och på stekpannans första misslyckade pannkaka. Genom väggarna slingrar sig kaprifolen och vinrankorna. Naturen gör vad den ska.
Jessica Kempe
----------------------------------------------------
Timo Menke
GRUVANS RÖSTER
En gång gav mig vännen en kristall. Den hade bildats av kvarts och liknade en isblomma. Inte särskilt mystiskt. Mineral och vattensamlingar bildar ofta kristalliska formationer med olika färgreflektion. Likt ametistens. Min vän förklarade att min uråldriga kristall bar med sig lagrade energier från underjorden och därför kunde göra mig lugn. Vetenskapen gav inget stöd för den hypotesen.
Så småningom förstod jag att kristallen som sådan varken finns eller utvinns. Kristall är en skiftande geologisk förening med en geometrisk struktur vars höga ljusbrytning skapat både folkmyter och en sofistikerad optisk ljusteknik för digitala bildskärmar, LCD.
”Gränsen mellan mineral och kristall är hårfin”, säger konstnären Timo Menke i vårt distanssamtal om hans filminstallation Liquid Crystal Effects i Alma Lövs Paleis Oranjestraat. Kristallens mångtydiga betydelser tycks vara både ledstjärna, lockelse och lod när han i sin film företar en kunskaps-, konst- och sinnesresa djupt ner i en av Långbans utvunna gruvor i västra Värmland, belägen på en av världens mest mineralrika platser. 270 mineral har påträffats där.
När gruvorna töms på innehåll tar vattnet över. I filmen ger Timo Menke röst åt varje exploaterat mineral som lämnat sin plats i underjorden för att omvandlas till mänsklig infrastruktur: till broar, järnvägar och fartyg, datorchips, displayer och satelliter. Dolomit, hausmannit, manganit, långbanit, paulmooreit.. viskar filmens kvinnostämma, utan att försumma de mineral som uppkallats efter män. ”Hon är bergets taleskvinna som ur innandömet åkallar mineralen vid deras namn. Jordmateria förvandlad till språkmateria”, sammanfattar Timo Menke.
Men det är inte konstnären själv som dyker ner i gruvan. Nedstigningen gör platsens dykarklubb. Frivilligt. Utrustade med filmkamera och bilder för en underjordisk utställning förvandlas gruvan till ett sociologiskt och geologiskt forskarrum, till Moder Jords mage och ett galleri. Långbans historia från djupet. Där hörs även gruvarbetarens röst.
Jessica Kempe
----------------------------------------------------
Björn Runge
SAMTAL ÖVER HORISONTEN
Det är ingen tillfällighet att regissören Björn Runge nu låter sin senaste film Horizon få världspremiär på konstscenen – här mitt i allkonstverket Alma Löv Museum. I Alma Lövs kretslopp finns inga väggar mellan spelfilm, konstfilm och filmkonst, mellan ord, ljud och bild, natur och teknologi. På Alma får konsten para sig med vad den vill. Och tvärtom.
Samma överskridanden i Björn Runges film, klippt av Lena Runge, fotograferad av Stellan Runge och tonsatt av Linda Spjut. I deras samskapelse är den traditionella filmdramaturgin uppbruten. Varje tagning är också en stillbild i en mental kronologi. Jag ser en berättelse om människor som med språket återtar det förlorade, återskapar sitt sammanhang, återkallar sin inre röst och återfår kontakten med trädet, snöfallet och floderna. Den åldrade tonsättaren skriver sina kompositioner i luften och dirigerar vattenfallets rörelse, som vore hans musik instängd bakom en skärm. I dödens närhet förstärks den fysiska världen. Snöflingorna lägger sig som ett täcke över hans tunga överrock. I kvinnans hejdlösa gråt frigörs människovärdets rätta namn. Först med kamerans iscensättningar kan ett splittrat förflutet fogas ihop och försonas.
Filmens bildrytm är melodisk, talet delvis på ryska. ”Ryskan är musikalisk och lika vackert som det franska språket”, anförtror Björn Runge i vårt samtal och berättar om kärleken till den ryska filmen. I Runges film ser jag också nutida återspeglingar av 1800-talsromantikern Caspar David Friedrichs målningar av ensamma män vid trygga trädstammar och orubbliga berg. ”Stämmer det?” frågar jag Björn Runge som svarar att David Friedrich snarare förmedlats genom Anselm Kiefers fysiska naturmåleri.
Jag ser även ett visuellt eko av Picassos ljusbärerska och av samtidskonstens återkommande bild av en ung kvinna försjunken i egna ärenden. I Horizon kommer hon med insikter. Där vandrar hon genom skogen med en melon i famnen.
Jessica Kempe